Makten - genom historien
Vem har makten i Sverige idag?
Innehåll
Förord
Makt är en företeelse som förekommit bland både
djur och människor genom hela historien.
Den har haft olika karaktär och omfattning vid olika tidpunkter
och platser.
Den kan sträcka sig från myrornas makt över sina bladlöss
till faraonernas absoluta makt över tusentals människor i det
forna Egypten.
Tanken med makten är ungefär densamma. Att få kontroll
över andra med avsikten att erhålla någon form av egen
vinning. Skillnaden är medlen för att nå dit.
Detta arbete handlar, med undantag för teknokrati, om några
av de mest lyckade tillvägagångssätten för att nå
makt som förekommit genom historien. De olika medlen exemplifieras
med hjälp av historiska skeenden inom respektive område.
I slutet av arbetet återfinns kommentarer och egna tankar rörande
de maktmedel som tas upp samt en diskuterande text kring frågan "Vem
har makten i Sverige idag?".
Christer Sjöberg
Innehåll
Egyptiskt envälde
För ungefär 7000 år sedan hände någonting
betydelsefullt vid Nildalen. Något som på sikt skulle göra
Egypten till världens första stora rike.
Det som hände var att man började lära sig dra nytta
av de årliga översvämningar som Nilen orsakade. När
flodvattnet dragit sig undan, hade det lämnat ett tunt lager av fruktbar
gyttja, av vilken man kunde få ut stora skördar av främst
korn och vete.
Utvecklingen gick stadigt framåt under de kommande årtusendena
och ungefär 3000 f.Kr. hade samarbetet mellan de olika folken kring
Nilen gått så långt att en lång sammanhållande
stat kunde bildas. I detta skede av utvecklingen hände något
intressant ur maktsynpunkt.
Farao - enväldig härskare
Den första stora och oavbrutna monarkin växte fram. Bakgrunden
till det var att man behövde en stark ledare som organiserade samarbetet.
Egyptierna ansåg att envälde var det enda som kunde hålla
samman en sådan typ av stat.
Att ledarna, dvs kungarna, var enväldiga karaktäriseras ganska
bra av att de betraktades som gudomliga. Man fick inte ens nämna dem
vid namn, utan sade istället farao, vilket betyder "stort hus". Den
benämningen syftade dock inte till själva konungen utan till
det kungliga palatset.
Ett ytterligare bevis på faraonernas enorma makt är de enorma
pyramider som byggdes som gravplatser åt dessa. I samband med en
sådan höggs också den berömda sfinxen ut. Den föreställer
ett väldigt kattdjur med faraos huvud.
Allting i riket, inklusive alla människor, tillhörde konungen
och alla var tvungna att göra dagsverken åt denna.
Som gengäld skulle han styra landet, vilket innebar en rad olika
uppdrag. Det gällde t.ex. administrativa, militära och juridiska
uppdrag.
Som överbefälhavare hade konungen ett stort militärt
ansvar.
Men det var kanske inom juridiken konungens största funktion fanns.
Han var nämligen både stiftare av alla lagar och högste
domare i alla tvister. Det innebar inte att han arbetade som domare på
heltid. Men han hade det yttersta ansvaret. Ett exempel på det är
att han i egenskap av kung var den ende som kunde avkunna dödsstraff.
Mycket av ovanstående visar hur stor makt en farao hade. Att de, som tidigare nämnts, också uppfattades som gudomliga gör dem till en, ur teologiskt perspektiv, ganska intressant företeelse. Faktum är att farao enligt sägnen tillhörde både människornas och gudarnas värld. Han fungerade rent tekniskt som en länk mellan dessa världar.
Egypten var alltså en monarki, vilket innebar att makten skulle
ärvas.
Precis som i de flesta monarkier genom tiderna var det i regel faraos
äldste som var arvtagare. Faraonerna hade ofta flera hustrur, men
det var bara en som var huvudhustru, och därmed drottning. Om huvudhustrun
inte fick någon son kunde det ställa till problem. Ofta löste
man sådana problem med att en bihustrus son fick bli kronprins och
arvtagare. Även mannen till faraos eventuella kronprinsessa kunde
bli valt framför nosen på en "oäkta" son. Ett tredje alternativ
kunde vara att tronen helt enkelt gick i arv på kvinnolinjen. Anledningen
var att man inte ville späda ut det gudomliga blodet allt för
mycket.
Andra exempel på det kunde vara att en ny farao kunde ta sin
syster till huvudhustru. Saknades systrar kunde det till och med hända
att farao tog sin dotter till huvudhustru.
Trots att farao var enväldig fanns det andra betydelsefulla personer
bakom denna. Den person som stod närmast bakom var vesiren. Han hade
stor makt i ekonomiska, administrativa och juridiska frågor. Tidvis
fanns det i Egypten flera personer som delade ämbetet.
Innehåll
Grekisk demokrati
Ordet demokrati används ofta och i många olika sammanhang. Ofta hör man människor (i synnerhet politiker) som använder ordets motsats, antidemokrati, så fort de får chansen att smutskasta en motståndare. De flesta politiska partier har lagt till ordet demokrati i namnet. Kort sagt kan man säga att de flesta västerlänningar är rädda för att inte uppfattas som demokrater.
Allt detta är en vidareutveckling av en något som existerade
i Grekland under några hundra år tiden före Kristi födelse.
Grekland, som bestod av många olika statsstater, hade från
början kungar som regerade. Men ganska snart kunde adeln ta makten
genom sitt ägande av jorden. Detta styrelsesätt kallas aristokrati.
De ekonomiska förändringarna inom näringslivet på
600- och 500-talen f.Kr. försvagade adelns ställning. I många
stater störtades de. De som lett kampen mot adeln tog makten och blev
envåldshärskare, tyranner. Under tyrannernas ledning ökade
levnadsstandarden, men de som opponerade sig mot regimen dödades ofta.
Genom nya revolutioner tog nya tyranner makten på vissa håll,
medan adeln tog tillbaka makten på andra. Efter hand kom en ny ingrediens
i revolutionerna. Själva folket tog helt enkelt makten i vissa stater.
Detta skedde ca 500 f.Kr. Det nya styrelsesättet kom att kallas demokrati,
dvs folkstyre.
Demokratin genomfördes inte nationellt inom hela Grekland. Det
var bara vissa stater som tillämpade det nya styrelsesättet.
En av dessa var Aten, som också var bland de första. Demokratin
i Aten är ingen som med dagens mått skulle göra skäl
för namnet. Det var nämligen bara till för fria män
som fyllt 20 år. Kvinnor och slavar ansågs inte vara kapabla
att få vara med och styra. Den tidiga demokratin gynnade följaktligen
bara en minoritet.
Makten i Aten låg hos folkförsamlingen, där alla fria
män fick delta. Beslut togs genom omröstning, vilken föregicks
av diskussioner. I diskussionerna yttrade sig i allmänhet bara tränade
talare. Dessa hade därför av naturliga anledningar större
makt, om än inofficiell.
Ett råd skötte folkförsamlingens ärenden, både
vad gällde förberedelser och genomföranden. Den som ledde
rådet var strategen. Han hade även till uppgift att leda staten
i krig.
Från början valdes rådets medlemmar. Med undantag
för strategen, utsågs dessa senare genom lottning. Tanken var
att om alla hade samma rättigheter skulle också alla ha samma
skyldigheter att åta sig uppdrag. När denna fina filosofiska
tanke skulle omsättas i praktik blev den istället ett fiasko
utan like. Resultatet blev att människor med otillräcklig politisk
kompetens tillsattes, vilket av naturliga anledningar sänkte ämbetsmännens
status. På så sätt kom makten att helt och hållet
ligga i folkförsamlingen. Under 400-talet lät denna en man som
hette Perikles sköta styret i Aten. Han omvaldes gång på
gång under 30 års tid.
Demokratins fall
Åren efter Perikles död präglades folkförsamlingen
av oreda. En ny generation politiker, demagoger, trädde fram. Precis
som många av dagens politiker fick de med sig folkförsamlingen
genom rundhänta och frikostiga löften.
Som tidigare nämnts fanns det demokratiska styrelsesättet
även i flera andra av Greklands statsstater. En del av Grekland som
inte hade demokrati var Makedonien. Vid mitten av 300-talet f.Kr. kom detta
faktum i kombination med Makedoniens stärkta ställning att innebära
den grekiska demokratins slut. Makedonien tog makten över de grekiska
statsstaterna och de demokratiska styrelsesättet byttes mot ett styrelsesätt
med en ledare, runt vilken allt kretsade. Härskarens person blev den
starkast sammanhållna kraften. Detta illustreras bra av den makedonske
ledaren Alexander den stores sätt att styra.
Innehåll
Romersk republik
Romarriket var forntidens största, mäktigaste och mest varaktiga
imperium. Det kom med tiden att innesluta hela Medelhavet. Med utomordentligt
skicklig organisation kunder imperiet stå sig i över 1 000 år.
Men enligt romersk historieskrivning börjar Roms historia med
stadens grundläggning, som skulle ha skett 753 f.Kr. Man vet inte
så mycket om stadens tidiga historia mer än att etruskerna,
som hade en högt utvecklad kultur, var det ledande folket.
Det äldsta Rom var, med undantag för etruskisk högkultur,
ett ganska primitivt bondesamhälle. I det sociala system som tidigt
växte fram indelades romarna i två klasser. Patricier, som var
en förmögen jordägande klass och i början hade monopol
på alla offentliga ämbeten samt plebejer, som var fattigare
hantverkare och handelsmän.
I början styrdes Rom nästan enväldigt av etruskiska kungar.
Vid sidan av kungen fanns emellertid senaten. Ursprungligen var den endast
rådgivande, men snart utvecklades praxis att dess mening skulle inhämtas
angående alla viktiga beslut.
Enligt traditionen fördrevs den siste etruskiske kungen från
Rom år 509 f.Kr. Rom blev därefter republik och kungens tidigare
obegränsade makt övergick till "folket", vilka utgjordes av patricierna.
Dess makt utövades genom två jämställda konsuler,
som fick samma befogenheter som kungen haft. För att stävja maktmissbruk
valdes konsulerna för endast ett år och kunde i princip inte
omväljas. Deras makt begränsades bara av lagen.
I nödsituation kunde man som undantag välja en diktator som
härskade enväldigt. Denna ämbetsperiod var dock begränsad
till ett halvår.
Redan före kungadömets fall fanns senaten. Den hade då
ingen makt eftersom den bara var rådgivande.
Men när Rom blev republik fick den allt större betydelse.
Formellt var den fortfarande bara rådgivande, men konsulerna sökte
ofta senatens råd före ett viktigt beslut. Senatorerna nominerade
även kandidaterna till konsulämbetena. De valde därför
oftast bara ut personer ur de egna leden och fick på så sätt
fram de personer de önskade.
Kort sagt kan man säga att makten låg hos några få
ledande patriciersläkten.
Republikens fall
Under några hundra år framöver fortsatte Rom att vara
republik.
Men år 60 f.Kr. hände något som skulle ändra
på den saken. Tre män, Pompejus, Crassus och Caesar beslöt
att dela makten över romarriket.
Caesar var en maktlysten person och hade gjort sig mycket populär.
Som en följd av detta blev han vald till konsul och året därpå
stathållare i de galliska provinserna.
Han stannade i åtta år i Gallien och byggde upp en stark
här, som användes för att erövra hela Gallien från
Alperna till Engelska kanalen och dessutom halva Britannien.
Caesar hade nu uppnått en ställning som gjorde det möjligt
för honom att hävda sig politiskt. Senaten i Rom började
därför bli oroliga över Caesars framgångar. År
49 f.Kr. fick han order att lägga ner sina trupper och infinna sig
i Rom. Caesar vägrade emellertid och gick istället till anfall
mot Italien med sin armé.
Pompejus, som inte hade några trupper, blev tvungen att fly till
Grekland tillsammans med senatspartiets ledande män. Men Caesar följde
efter och vann en fullständig seger över
Pompejus nyuppsatta armé.
Något år senare valdes Caesar till Roms diktator på
livstid och började sin reformering. Han hann dock inte så långt
då hann mördades år 44 f.Kr. av en grupp sammansvurna
senatorer.
Efter Caesars död inleddes en period av politisk oro och inbördeskrig.
Snart tog Caesars adoptivson Octavianus (senare Augustus) över makten
och blev ensam härskare. Varnad av Caesars öde gick han lite
lugnare fram. Han undvek att framstå som en envåldshärskare
och avsades sig makten efter några år. Han sa att republiken
var återställd och blev mycket populär. Han hade dock andra
planer. Steg för steg såg han till att han fick de viktigaste
republikanska ämbetena och återtog på så sätt
makten, utan att någon egentligen sa emot.
Nu hade Roms tid som republik helt ersatts av kejsartiden.
Innehåll
Feodalism
Feodalismen var den dominerande samhällsordningen i Europa ungefär
mellan åren 700-1500.
I sin klassiska form beskrivs det feodala samhället som en pyramid.
På toppen stod kungen som högste länsherre. Under denna
stod storvasallerna som i sin tur hade mindre vasaller under sig. Längst
ner fanns den stora massan av bönder som utgjorde pyramidens bas.
Feodalismens uppgång…
Bakgrunden till varför feodalismen uppstod under medeltiden är
romarrikets fall. Det ledde till att långväga handel blev alltmer
sällsynt. Godsområdena blev därmed mer och mer självförsörjande.
Nästan allt som behövdes producerades inom godset. På så
sätt fick pengarna mindre betydelse. Man började vartefter återgå
till naturahushållning.
Naturahushållningen medförde att kungen inte längre
fick in skatter i form av pengar. Det ledde till att kungen fick svårt
att betala ut löner till tjänstemän. Som lösning på
problemet började han dela ut jordområden till underlydande
stormän. Dessa kom att kallas vasaller. Deras uppgifter var att styra
det område de fått samt att ställa krigsfolk till kungens
förfogande. Som ersättning för detta fick vasallerna ta
upp skatt av "sin" befolkning.
I flera länder, men främst i Frankrike, gick den feodala
upplösningen så långt att flera vasaller blev lika mäktiga
som kungen.
De områden vasallerna blev tilldelade kallades län. På
medeltidslatin hette det feodum, vilket gett namnet feodalism. Namnet län
kommer av ordet lån - vasallen fick jordområdet som lån.
Med tiden blev dock länen mer eller mindre ärftliga.
…och fall
Från omkring 1200 började kungarnas makt öka, på
bekostnad av feodalherrarnas. Det berodde främst på att kungarna
började ta ut fasta skatter, vilket gjorde det möjligt att avlöna
tjänstemän utan att dela ut jordområden som förläning.
Under medeltidens sista århundraden upplöstes således
fedalsamhället undan för undan.
Innehåll
Parlamentarism
Parlamentarism innebär att folkrepresentationen (parlamentet) har
det avgörande inflytandet över regeringsmakten. Om regeringen
inte stöds av parlamentet kan den fällas genom misstroendevotum.
Till skillnad från i presidentiella stater har statsöverhuvudet
i en parlamentaristisk stat en underordnad politisk roll.
Magna Carta
En av de viktigaste förutsättningarna för att parlamentarismen
i England så småningom skulle ta form var frihetsbrevet Magna
Carta.
Detta brev hade föranletts av diverse meningsskiljaktigheter mellan
kung Johan utan land och adeln. Bl.a. hade Johan fått påven
att bannlysa adeln.
Som svar på detta gjorde denna uppror mot kungen, som i juni
år 1215 tvingades skriva under Magna Carta. Den största betydelsen
i Magna Carta låg i att lagen ställdes över kungen.
Parlamentarism i England
Under slutet av 1600-talet växte parlamentets makt, medan kungens
minskade. Anledningen var det krig som Vilhelm III utkämpade mot Frankrike
åren 1689-1697. Kriget kostade stora summor, varpå Vilhelm
som saknade beskattningsrätt, tvingades vända sig till parlamentet
som hjälpte kungen. Detta införde ökad beskattning på
bl.a. adeln samt inrättade Bank of England, som fick till uppgift
skaffa fram det kapital som fattades.
Parlamentet gjorde emellertid inte detta åt Vilhelm utan vederlag.
Det blev parlamentet, inte kungamakten, som beviljade de nya lånen
samt de nya skatterna.
Parlamentets ökade finansiella ansvar gjorde det nödvändigt
att, till skillnad från tidigare, sammanträda varje år.
Och genom att kungen inte kunde hålla landet i skick utan extra medel
från parlamentet, blev denne tvungen att utse ministrar som ägde
parlamentets förtroende.
I början av 1700-talet ärvdes tronen av George I från
huset Hannover. Han var inte särskilt intresserad av England och lärde
sig inte ens engelska. Regeringsmakten kom att flyttas över till kabinettet,
en grupp rådgivare. En person ut denna grupp fick, i kungens frånvaro,
leda sammanträdena och försöka skapa politisk enighet. Denna
person kallades premiärminister.
Parlamentets inflytande ökade med tiden och en "oskriven lag"
kom att göra gällande att regeringen inte kunde fungera utan
parlamentets förtroende.
Med parlamentarismen följde behovet av politiska partier. Under
1700-talet fanns det två grupper inom parlamentet. Tories och whigs.
Dessa hade funnits redan tidigare, men fick nu större betydelse. Tories,
som var konservativa, stod för ärftligt kungadöme och sympatiserade
med godsägarna. Whigs däremot hävdade bl.a. samhällsfördrag
och rätt till motstånd mot en fördragsbrytande monark.
Under 1700-talet växlade partierna vid makten.
Parlamentarism i Sverige
Arboga möte 1435 brukar betecknas som Sveriges första riksdag
(parlament). Men det var först vid Gustav Vasas två riksmöten
åren 1527 och 1544 som riksdagen kunde betraktas som en folkrepresentation.
Då samlades de fyra stånden - adel, präster, borgare och
bönder.
Under 1600-talet utformades fastare regler för riksdagen, exempelvis
vilka som skulle kallas och vid vilka tillfällen riksdagar skulle
hållas.
Under det karolinska enväldet minskade riksdagens makt, för
att under frihetstiden både återta och öka sitt inflytande.
En parlamentarism, som hade vissa likheter med nutidens, växte fram.
Precis som i England uppkom ett partisystem - hattar och mössor. Hattarna
bestod mestadels av officerare och ämbetsmän som ville ta tillbaka
de områden Sverige förlorat till Ryssland. De ville att Sverige
åter skulle bli en stormakt. Den andra gruppen som kallades mössorna
var måna om att bevara freden.
Anledningen till namnen hattar och mössor var att hattarna, som
från början utgjorde opposition, kallade fredsanhängarna
för nattmössor. Själva kallade de sig hattar, en manlighetssymbol.
De båda partierna växlade vid makten fram till år
1772 då Gustav III genomförde sin oblodiga statsvälvning.
Makten kom undan för undan att tillhöra kungen.
År 1809 fick Sverige en ny författning. Den innebar en delning
av makten mellan kung och riksdag. Maktdelningsläran, som skilde mellan
lagstiftande, dömande och verkställande makt fick stor betydelse
för 1809 års regeringsform. Med en del undantag kom denna att
gälla t.o.m. år 1974.
Ståndsriksdagen avskaffades år 1865 och ersattes med ett
tvåkammarsystem, där den första kammaren valdes genom landstingen
och ständernas kommunala församlingar. Den andra kammaren valdes
av alla män som uppfyllde kraven för ålder samt egendom.
Det var ungefär en femtedel av alla män. Med tiden fick dock
fler och fler rösträtt, och 1921 blev rösträtten allmän
för både män och kvinnor.
Först år 1971 ersattes tvåkammarsystemet med en kammare
och tre år efter fick Sverige en ny författning i vilken parlamentarismens
principer skrevs in.
Borggårdstalet
Man brukar säga att parlamentarismen slutgiltigt segrade i Sverige
1917. Bakgrunden var en händelse 1914. Gustav V gick då till
angrepp mot landets politiske ledare Karl Staff för att denne ville
begränsa försvarsutgifterna för att kunna genomföra
reformer. Kungen ville tvärtemot satsa på försvaret.
Statsråden menade att kungen inte borde föra fram politiska
åsikter, varpå denne blev så upprörd att han, för
en stor skara kungavänner, höll det berömda "borggårdstalet"
där han kritiserade regeringen och förde fram sina egna ståndpunkter.
Att en monark gör sådana uttalanden utan samråd med regeringen
strider klart mot parlamentarismens principer.
Då kungen fortsatte hävda sin politiska roll trots hård
kritik från Staff, valde regeringen att avgå. Gustav V tillsatte
en ny regering, vilken inte hade något stöd riksdagen.
Efter valet 1917, då liberaler och socialdemokrater bildade regering,
lovade Gustav V att följa parlamentarismens regler och inte göra
uttalanden på egen hand.
Parlamentarisk regeringsbildning
I en parlamentarisk stat är regeringen antingen majoritetsregering
eller minoritetsregering.
En majoritetsregering företräder en majoritet av folket,
varför makten är koncentrerad till regeringen.
En minoritetsregering måste däremot få stöd av
ett eller flera andra partier för att få igenom förslag.
Här ligger makten således hos riksdagen.
Både enparti- och flerpartiregeringar kan förekomma. Det
senare fallet brukar kallas koalitionsregering. Men även samlingsregering,
där alla stora partier regerar tillsammans, är en sådan
variant. En ständig samlingsregering kallas samregering.
Innehåll
Allmän och lika rösträtt
Under 1900-talets första decennier infördes allmän och
lika rösträtt parallellt i flera europeiska länder. Men
vägen dit hade varit lång.
För att gestalta detta beskrivs nedan kampen om rösträttsfrågan
i Sverige.
Rösträtten som företeelse har i princip funnits så
länge som det funnits riksdagar. Men från början var det
bara ett fåtal som hade rösträtt. I allmänhet de som
kunde uppvisa en tillräckligt stor egendom. Man hade också olika
antal röster beroende på kapital.
Det var först på 1860-talet som frågan om allmän
rösträtt fördes fram.
År 1909 fick alla män över 24 år rösträtt
till andra kammaren, förutsatt att de betalt skatt. Valen var proportionella,
vilket betyder att antal mandat stod i förhållande till antal
röster.
Vid kommunalval hade man fortfarande olika många röster
beroende på inkomst, men högst 40. Tidigare hade den siffran
varit 5 000.
Frågan om kvinnlig rösträtt tog fart på allvar
1917. Det var året då parlamentarismen slutgiltigt segrade
i Sverige genom en koalitionsregering mellan liberaler och socialdemokrater.
Statsminister blev liberalen Nils Edén medan socialdemokraten Hjalmar
Branting blev finansminister. Båda var för allmän och lika
rösträtt.
Det var hotet om revolution som 1918 tvingade fram ett förslag
om allmän och lika rösträtt. Revolutionshotet gjorde att
de konservativa blev tvungna att ge upp sitt motstånd och gå
med på regeringens förslag.
Det första valet efter den nya rösträttsreformen hölls
1921. Den innebar i korthet följande:
· Allmän rösträtt för kvinnor.
· Allmän och lika rösträtt, dvs en man (eller
kvinna) - en röst.
· Bolagens kommunala rösträtt avskaffas.
· Krav på betald skatt för att erhålla rösträtt
avskaffas.
Innehåll
Totalitära stater
En totalitär stat är en stat där det politiska livet
helt och hållet kontrolleras av ett enda parti. Med andra ord kan
man kalla det för en form av diktatur.
De kanske mest utbredda totalitära staterna under vårt sekel
är Tyskland och Sovjetunionen under mellankrigstiden och andra världskriget.
Tyskland styrdes av det högerextrema nazistiska partiet, medan
Sovjetunionen styrdes av kommunisterna på vänsterkanten. Trots
det styrdes de i många avseenden på i princip samma sätt.
För att närmare beskriva hur totalitära stater styrs
följer här en närmare beskrivning av ovanstående stater
då de styrdes totalitärt.
Nazi-tyskland
Den stora anledningen till att Hitler, som nazistpartiets ledare, kunde
ta makten i Tyskland var det allmänna missnöjet bland tyskarna.
Bakgrunden till det var att Tyskland hade "förlorat" ett världskrig.
De hade till följd av detta enorma ekonomiska skulder till första
världskrigets segrarmakter. För att kunna betala tillbaka skulderna
ökade man sedelproduktionen, med hyperinflation som följd. Småföretagare,
tjänstemän och andra ur medelklassen som hade sparat pengar var
de stora förlorarna. Deras pengar blev värdelösa. Detta
skedde i början av 20-talet. Under 20-talets andra halva blev det
ekonomiska läget bättre i Tyskland. Men så kom depressionen
i USA 1929. Snart spreds västvärldens ekonomiska kris även
till Tyskland. Arbetslöshetssiffrorna sköt i höjden. Nu
nådde missnöjet även den breda befolkningen.
Inget politiskt parti var vid den tidpunkten tillräckligt starkt
att ensam bilda regering, varför resultatet blev att de styrande regeringarna
var mycket svaga. Folket litade inte längre på att de gamla
partibildningarna, socialdemokraterna, liberalerna och de konservativa,
kunde bekämpa krisen. Mångas hopp stod därför till
de mer extrema politiska partierna. Följaktligen fick kommunisterna
och nazisterna många miljoner nya anhängare. Mest framgångsrika
var nazisterna, som vid valet 1932 blev Tysklands största parti.
1933 kunde Hitler, med hjälp av de konservativa, bli regeringschef.
De konservativa var rädda att kommunisterna skulle ta makten och trodde
att de kunde använda Hitler som slagträ mot dessa, något
som senare skulle visa sig vara en stor felbedömning. Direkt därefter
utlyste han nyval. I regeringsställning kunde nazisterna styra valpropagandan.
Alla andra partier hindrades att arbeta fritt. Mitt under valkampanjen
brann riksdagshuset i Berlin. Hitler anklagade kommunisterna och sa att
det var början på en kommunistisk revolution. Som följd
av detta förbjöd nazisterna socialistiska tidningar och mötesfriheten
inskränktes.
I valet fick nazisterna 43,9 % av rösterna. För att få
majoritet förbjöds kommunisterna. Vidare samarbete med de konservativa
gav nazisterna 2/3 majoritet, vilket gjorde det möjligt att ändra
grundlagen. Inom kort förbjöds alla andra politiska partier och
Hitler kunde titulera sig som diktator.
Genom en blodig utrensning 1934 krossade Hitler oppositionen inom sitt
eget parti, och efter president Hindenburgs död efterträdde han
denne i augusti samma år som statschef med titeln Führer und
Reichskanzler, vilket betyder "Ledare och Rikskansler".
Det kanske mest häpnadsväckande med Hitlers sätt att ta makten var att i princip allt han gjorde på sin väg mot den var helt lagligt. Det var hans enormt skickliga propaganda i kombination med en allmänt underskattande inställning till nazismen som gav möjligheterna.
Tiden fram till april 1945, då han tog självmord som följd av Tysklands misslyckanden i slutet av andra världskriget, regerade Hitler och nazistpartiet enväldigt. Alla oppositionella och oliktänkande fängslades eller dödades med hjälp av de nazistiska terrororganisationerna SS och SA samt polisen Gestapo. Många, däribland mest judar, sattes i koncentrationsläger där de flesta dog.
Det kommunistiska Sovjetunionen
Den andra stora totalitära staten var Sovjetunionen som Hitler
paradoxalt nog utpekade som sin huvudfiende. Den styrdes enväldigt
av kommunisterna, som tagit makten efter revolutionen 1917. Men det dröjde
fram till slutet av 20-talet innan Sovjetunionen på allvar blev en
totalitär stat.
Efter Lenins död 1924, följde en tid av maktkamp mellan Stalin
och Trotskij. Stalin vann maktkampen och tog ledningen i kommunistpartiet.
Han stärkte steg för steg sin egen makt. Politiska motståndare,
även inom kommunistpartiet, skickades till arbetsläger, fängslades
eller avrättades. Sammanlagt rörde det sig om flera miljoner
människor.
Stalins idé var att allt skulle ägas av staten. Det betydde
bl.a. att all jord bönderna odlade på tillhörde staten.
Därmed skulle bönderna leverera en viss mängd livsmedel
till städerna.
Vidare överfördes alla privata företag i statens ägo.
Med staten menades egentligen alla människor som bodde i Sovjetunionen
tillsammans. Men i praktiken bestod staten av det kommunistiska partiet,
och dess politiskt starkaste män.
Det var det som gjorde landet till en totalitär diktatur istället
för en stat där alla broderligt delade med sig, vilket bättre
hade överensstämt med den kommunistiska ideologin.
Innehåll
Teknokrati
Ordet teknokrati betyder ordagrant teknikervälde. Med det menas
att tekniska experter styr samhället.
Genom historien har aldrig ett sådant styrelsesätt existerat
i realiteten.
Däremot väckte teknokratirörelsen och teknokratin som
idé många anhängare i USA under depressionen i början
av 1930-talet.
Teknokratins grundtanke var att den tekniska utvecklingen i kombination
med arbetarnas låga löner leder till överproduktion och
arbetslöshet. Man ansåg därför att en samhällsorganisation
där tekniska experter styrde produktion och konsumtion borde ersätta
den tidens ekonomiska system.
Rörelsen vann även sympatier i Sverige. Främst bland
syndikalister.
Numera existerar inte teknokratirörelsen i större skala. Istället
har ordet teknokrati kommit att användas mer som en ironisk benämning
på ett expertvälde där tron att man med teknik på
mer än kort sikt kan forcera naturens begränsningar är särskilt
framträdande.
Innehåll
Religionens maktroll
Religion har i alla tider påverkat människors sätt att
tänka och handla. Ofta har ledande gestalter inom olika religioner
utnyttjat detta för att uppnå makt.
Nedan följer några exempel på detta inom några
av världens största religioner. Både historiskt och i nutid.
Kristendomen
Den kristna kyrkan och dess ledare började under medeltiden att
på allvar utnyttja människors tro för sin egen makt.
Kyrkan styrdes från Rom, som då var Europas både
politiska och religiösa centrum. Kyrkans makt och egendom växte
sig starkare och starkare och hade som följd av det rätt att
ta ut en tiondel av människors inkomster i skatt. Många donerade
dessutom mark till kyrkan för att präster skulle läsa mässor
för avlidna och anhöriga eller för dem själva när
de en gång var döda. Detta gjorde att kyrkan, vid medeltidens
slut, ägde ungefär en tredjedel av Europas odlade jord.
Anledningen till att kyrkan kunnat bygga upp detta fördelaktiga
förhållande till människorna var människornas rädsla
för att komma till helvetet efter döden. De var övertygade
om att kyrkan var det enda som kunde rädda dem och föra dem till
den himmelska saligheten.
Var man inte lojal mot kyrkan riskerade man att bli bannlyst, dvs bli
utestängd från kyrkans gemenskap. Detta betydde för de
flesta utestängning ur samhället.
Då kyrkan ansåg sig behöva ännu mer pengar införde
man den s.k. avlatshandeln. Det innebar att man kunde köpa sig fri
från syndastraff på jorden och i skärselden.
Den högste ledaren var påven i Rom. Dennes makt var i princip
enväldig. Påvarna fick tack vare sin växande makt också
ökade möjligheter till ett materiellt storslaget liv. Det gjorde
att de inte längre klarade att leva som de lärde. Celibat var
hos vissa påvar ett minne blott. Det gick t.o.m. så långt
att en påve ville göra påveämbetet ärftligt,
trots att påvar inte skall ha några avkommor.
Reformationen
Som följd och reaktion av kyrkans handlande startade Martin Luther
reformationen på 1500-talet. Den vann sympatier hos många,
framför allt hos många furstar som ville få stopp på
penningflödet till Rom. Det centrala i Luthers lära var att människan
blir frälst bara genom att tro.
Utifrån Luthers idéer växte nya religioner fram. Den av dessa som hade kanske mest makt över sina sympatisörer var kalvinismen. Dess grundare, fransmannen Calvin, menade att varje människas liv efter döden var förutbestämt. Ett tecken på att man skulle nå evig salighet var framgång i livet.
Det gjorde att kalvinisterna blev tvungna att sköta sig exemplariskt
för att påvisa att de tillhörde Guds utvalda. Många
av dem arbetade nästan hela sin vakna tid för att bli övertygade
om att de inte skulle bli förtappade.
Kalvinismen är således ett exempel i raden av alla de religioner
där människor handlar efter sin tro på ett sätt som
ter sig fördelaktigt för makthavare.
Den lutherska reformationen spreds även till Sverige på
1500-talet. Gustav Vasa som styrde Sverige vid den tidpunkten var inte
alls religiöst intresserad, men för att minska kyrkans makt gjorde
han, med hjälp av båda adel och bönder, Sverige protestantiskt.
Kyrkan blev ett med staten och Gustav Vasa tillsatte sig själv som
kyrkans högste styresman.
Då Luther föreskrev "lydnad mot överheten", dvs inget
motstånd mot ledaren då denne är utsedd av Gud att härska,
kunde Gustav Vasa dra stor nytta av detta.
Kyrkan kom att fungera som statens kontrollmakt.
Religiösa sekter
På senare tid har det vuxit fram många extrema kristna
samfund i Västvärlden. Dessa läser ofta Bibeln ordagrant,
istället för att göra tolkningar av budskapet. Detta leder
i många fall till en isolering, där samfundets medlemmar håller
sig för sig själva och utanför samhället.
I många av dessa samfund är makten koncentrerad till en
enda person, som har enväldig makt över sina underordnade.
Många har spekulerat i att sådana samfunds, eller sekters,
existens endast beror på att någon eller några få
personer i ledande position vill tjäna pengar på vilsna själar
som söker trygghet.
Islam
Kristendomen har i de flesta avseenden förlorat sin auktoritet.
Med islam är det, med vissa undantag, nästan tvärtom. Många
hävdar att islam inte bara bör vara grunden i en samhällsordning,
utan att Sharia, Guds Lag, skall vara den enda reglerna utifrån vilket
en stat bör ordnas.
Dessa åsikter har gjort frågan om islam som religion kan
fungera som politisk ideologi till en av de mest omstridda och konfliktsfyllda
av religionsfrågor.
En av anledningarna till varför religion och politik, av många
anses höra ihop, kan vara att Guds sändebud Muhammed inte bara
var religiös förkunnare utan även politiker, domare och
statschef.
I många islamiska länder är människor förtryckta.
Ett exempel på det är kvinnoförtrycket som ofta förekommer
i dessa länder. Många accepterar detta förtryck, dels för
att de inte vågar säga emot, med också för att de
själva anser detta förenligt med religionens skrifter. Men det
handlar ofta om tolkningar av Koranen eller Sharia, som kan se olika ut
beroende av vem som gör tolkningen.
Man kan därför inte påstå att islam som religion
är kvinnoförnedrande. Däremot kan man konstatera att många,
men inte alla, tolkar Koranens och Sharias ord på ett sätt som
gynnar mannen i förhållande till kvinnan.
Detta är ett exempel på hur man tolkar religiösa skrifter
för egen vinning. Man använder med andra ord religionen som maktmedel.
Egyptisk religion
Ur historiskt perspektiv är den religion som startade i Egypten
några tusen år före Kristus den kanske mest spektakulära
av religioner, i det avseende att den fick ett helt folk att underkasta
sig en ledare, eller farao. Denne gjorde dessutom anspråk på
att vara gudomlig, vilket i och för sig sannolikt var en anledning
till folkets vilja att underkasta sig.
Mer om den egyptiska religionen tas upp i den enskilda avsnittet om
egyptiskt envälde.
Innehåll
Kommentarer och egna tankar
För att undvika alla former av oklarheter har jag valt att framföra
alla mina egna tankar och reflektioner i denna del, avskilt från
resten av arbetet.
På följande sidor har jag därför kommenterat varje
område för sig i tur och ordning.
Egyptiskt envälde
En av anledningarna till varför farao hade näst intill absolut
makt i riket var att egyptierna behövde en stark ledare som kunde
hålla ihop riket. De flesta av dem ansåg att envälde var
det enda som kunde uppfylla det kravet.
För dagens västerlänningar kanske det kan låta
konstigt, då demokrati för oss är en självklarhet.
Men demokrati som företeelse var inte uppfunnet då, så
jag tycker inte man kan klandra egyptierna.
Hade någon nämnt demokrati som förslag hade det antagligen
inte tagits på allvar. Jag tror det hade varit en ganska främmande
tanke för det egyptiska samhället några tusen år
före Kristus.
Det fanns antagligen inte ens förutsättningar för ett
mer civiliserat styrelseskick än envälde, i synnerhet inte för
demokrati.
Faraonerna ansågs vara både mänskliga och gudomliga.
Att faraonerna kallades gudomliga var antagligen i grunden ett sätt
att visa vilken enorm makt de hade. Något som låg helt i tiden.
Medvetet eller omedvetet var det också ett alldeles utmärkt
sätt att undvika opposition. För vem vågade sätta
sig upp mot en gud?
Kanske var det tack vare faraonernas "gudomlighet" det blev möjligt
att få arbetskraft till pyramidbyggena.
Som referens till huvuddelens avsnitt om reglerna för arv inom
monarkin bör kommenteras en sak.
Enligt historikerna förefaller det som om det var en del trubbel
vid arv. Kulmen nåddes antagligen med att farao ibland tvingades
gifta sig med sin dotter.
Med det vill jag bara visa att intriger inom kungahus inte är
något nytt. Snarare tvärtom.
Grekisk demokrati
Den grekiska demokratin är grunden till det styrelsesätt
som idag används i hela Västvärlden. Den kan dock inte mätas
med den demokrati som finns i t.ex. dagens Sverige. Den grekiska demokratin
var en demokrati bara för ett fåtal. Men det viktiga var att
tanken väckts.
Men varför slog demokratin igenom just i Grekland?
Frågan är i högsta grad berättigad, men mycket
svår att ge ett entydigt svar på.
Jag tror att demokratin, eller i alla fall nyanser av denna, kan ha
förekommit som idé i många andra samhällen både
före och efter antiken och helt oberoende av Grekland. Men förutsättningarna
har då inte varit de rätta. Även om till och med en ledare
för ett land skulle haft kännedom om idén så är
det mycket möjligt att denne inte vågat genomföra ett så
storskaligt experiment gällande statsskicket. För det vore trots
allt en risk.
Att tanken väcktes i Grekland under antiken är ingen tillfällighet,
då filosofiskt tänkande var största modet. Jämfört
med andra civilisationer kryllade Grekland av filosofer. Så att någon
skulle komma med den idén var, ur ett cyniskt perspektiv, inte särskilt
märkligt.
Att demokratin sedan skulle segra på många håll berodde
nog mycket på den maktkamp som utkämpades mellan adel och tyranner.
Då ingen av dessa två sidor kunde nå en tillräckligt
stark maktfaktor, torde läget av naturliga skäl varit mycket
gynnsamt för demokratins förespråkare.
Med facit i hand kan man anta att demokratin i de grekiska statsstaterna
inte var särskilt väl förankrad, och i synnerhet inte särskilt
stabil. Denna tro grundar jag på Alexander den stores troligen relativt
snabba maktövertagande, som hade till följd att demokratin lades
i träda.
Romersk republik
Det romerska riket var forntidens mest varaktiga imperium. Det kan
även kännetecknas som det största och mäktigaste i
sin genre.
Hur romarriket kunde bestå så länge och med sådan
makt berodde på både inre och yttre förhållanden
som samverkade på ett gynnsamt sätt. Djupare analyser av föregående
får dock lämnas till någon annan, då detta inte
är särskilt intressant ur maktsynpunkt.
Om den grekiska demokratin har lagt grunden till det dominerande styrelsesättet i Västvärlden, så måste även romarriket nämnas i sammanhanget. Dess republikanska styre, som dock inte tillämpades under hela tiden, var även det en idé som skulle komma att tillämpas under 1900-talet. Dock, med tanke på utvecklingen, i en mer civiliserad form.
En påtaglig brist i den romerska republiken var att makten koncentrerades
till ett fåtal släkter. Detta var antagligen en följd av
att patricierna hade makten. Hade plebejerna haft en mer framträdande
ställning hade kanske inte dessa problem uppstått. Med tanke
på maktkoncentrationen hade det kanske därför i förlängningen
varit en fördel för de flesta patricier om så varit fallet.
Men att förutspå en sådan eventuell utveckling kan man
inte begära så här i efterhand. Det kanske inte ens hade
blivit så.
Feodalism
Ur makthänseende är feodalismen intressant att studera. Skälet
till det är att med den feodala samhällsordningen minskade kungarnas
reella makt. Istället tog vasaller över och på flera håll
kom kungarna att verka som mer eller mindre statister.
Det märkliga med den utvecklingen var att det var kungarna själva
som startade den genom att dela ut jordområden istället för
pengar då det var ont om dessa. Det var således inte tal om
någon blodig revolution eller liknande. Generaliserande kan man alltså
konstatera att det var klantighet av kungarna som ledde dit. Det var de
själva som satte sig i fällan. Inte oppositionen.
Med facit i hand förstod emellertid kungarna dess miss. Resultatet
av det blev att de införde nya skatter, vilka gjorde att det återigen
blev möjligt att betala ut löner i pengar. Kort sagt kan man
säga att det var det som gjorde att kungarna återtog makten
och feodalsamhället upphörde.
Parlamentarismen
Ordet parlamentarism är, i likhet med demokrati, ett ord som mycket
väl ryms i samhällsdebattörens vokabulära finrum. Man
skall för den skull inte sätta likhetstecken mellan demokrati
och parlamentarism och fördöma de stater som inte tillämpar
parlamentarismen. USA som exempel är bara ett av många demokratiskt
styrda länder som istället använder sig av presidentialism.
Skillnaden mellan dessa beskrivs närmare i huvuddelen.
Som tidigare redogjorts för var England föregångslandet för parlamentarism. Redan på 1200-talet lades en tidig grund genom frihetsbrevet Magna Carta, som gjorde klart att även kungen stod under lagen. Detta sänkte naturligtvis kungens status.
Men det var inte förrän på 1700-talet som parlamentarismen
genomfördes på allvar. Och den som gjorde detta möjligt
var paradoxalt nog den tidens kung, George I. Frågan som jag ställer
mig är:
-Hur kunde detta ske?
Historikernas svar är att George, som även var kurfurste
av Hannover, hellre tillbringade sin tid där än i England.
Då infinner sig den naturliga följdfrågan om varför
man i England lät detta ske och inte valde en ny kung.
Då jag inte funnit några svar på denna fråga
tillåter jag mig att spekulera kring det.
Möjligen kan det bero på att kungens närmaste rådgivare,
kabinettet, såg sin chans till ökat inflytande. Antagligen hade
inte dessa män gynnats särskilt mycket om de fått George
avsatt. Då hade en ny kung tillsatts och denne hade valt ut sina
nya rådgivare.
Istället var det ett mycket gynnsamt läge för det sittande
kabinettet. Deras överordnade lät dem arbeta med fria händer,
vilket inte många skulle ha tackat nej till. En av kabinettets ledamöter
utsågs till premiärminister och hade till uppgift att leda landet
i kungens frånvaro. Detta ämbete blev med tiden alltmer beroende
av parlamentets stöd och därmed hade parlamentarismen införts
i England.
Antagligen fick Georges rådgivare ut maximal makt genom sitt
handlande, vilket således var en av de största förutsättningarna
för att parlamentarismen infördes.
I Sverige genomfördes inte parlamentarismen förrän 1917.
Här gav inte kungen i från sig makten lika lätt som George
gjort 200 år tidigare i England. Den svenske kungen Gustav V, blev
i princip tvingad att i takt med tiden avsäga sig makten och efter
diverse kontroversiella uttalanden gå med på att följa
parlamentarismens spelregler.
Allmän och lika rösträtt
Fenomenet rösträtt har funnits mycket länge. Men det
dröjde ända till början av 1900-talet innan frågan
om allmän och lika rösträtt på allvar började
debatteras.
Jag tror att en av anledningarna till det var industrialiseringen som
skapade en ny samhällsklass - arbetarna. Dessa var i regel anhängare
av socialismen som förespråkade större inflytande från
arbetarklassen.
Det var emellertid inte bara arbetarna som var för allmän
och lika rösträtt. Även många borgare förespråkade
detta. Men det berodde troligen mest på att de ville få bort
kungamakten och därför blev tvungna att delvis gå arbetarna
till mötes.
I Sverige kom resultatet 1921, då det första valet med allmän
och lika rösträtt hölls. Det innebar att även kvinnor
hade rösträtt, vilket tidigare hade motarbetats av samtliga partier.
Totalitära stater
I huvuddelen beskrivs Nazi-tyskland och Sovjetunionen för att
karaktärisera totalitärt styrda stater. Dessa var uttryckligen
ömsesidigt sina politiska huvudfiender. Sovjetunionen stod till vänster
och Tyskland till höger.
Jag har dock genom närmare analys kommit fram till att både
Hitler och Stalin, som båda framstår som mycket maktlystna,
styrde sina länder nästan identiskt på flera punkter. Folkets
situation i de båda länderna tycks också ha varit liknande.
Vilket politisk åskådning en person eller ett parti än
har, eller vilka motiv som finns för att nå enväldig makt,
är det nästan alltid liknande metoder som används.
Följande metoder användes i både Tyskland och Sovjetunionen.
· Politiska partier, vars idéer stred mot det ledande
partiets, förbjöds.
· Oppositionella personer fängslades eller dödades.
· Politisk polis terroriserade till det ledande partiets fördel.
(Gestapo och Tjekan)
· En enda person styrde, med stöd av ett enda parti.
· Våld användes flitigt som politiskt maktmedel.
· Propaganda (hjärntvättning) förekom med syfte
att få människor att tycka om ledaren.
Min åsikt om ovanstående är sammanfattande att ideologier
ofta får ge vika för den enorma viljan att nå makt. När
det gäller kommunistiskt styrda stater är detta faktum ofta överhängande,
då de i många fall styrs med de högerextremistiska metoder
som beskrivs ovan.
Teknokrati
Som styrelsesätt har teknokrati aldrig använts i något
land. I USA under depressionen på 1930-talet nådde teknokratin
sin kulmen, men blev aldrig tillräckligt stark för att segra.
Jag tror teknokratins storhetstid var ett uttryck för människors
missnöje mer än en väl förankrad allmän åsikt.
I Sverige vann rörelsen sympatier hos främst syndikalister.
Detta anser jag vara märkligt med tanke på att demokratin, som
är en av socialismens grunder, antagligen skulle sättas ur spel
i en eventuell teknokratiskt styrd stat. För vem skulle utse vilka
som var mest kompetenta bland tekniker för att styra ett samhälle?
Jag anser att teknokratin är ett desperat påhittat fenomen
som aldrig skulle fungera i praktiken. I alla fall inte i en demokrati.
Att teknokratirörelsen aldrig har styrt i ett land visar att jag
inte är ensam om min åsikt.
Religionens maktroll
Det mest effektiva sättet att nå makt med folkligt stöd
är otvetydigt genom att använda religion som medel.
Den egyptiska religionen några tusen år före Kristus,
som beskrivs i huvuddelen, är kanske det mest talande exemplet på
detta.
Men även medeltidens Europa med påven som auktoritet bör
nämnas i sammanhanget.
I dagens sekulariserade Västeuropa kan det vara svårt att
förstå hur våra förfäder kunde vara så
lättstyrda. Men faktum är att man förr inte ens trodde på
Gud. Man var övertygad om att denne fanns och gjorde vad man kunde
för att tillfredsställa kyrkan och därmed vara lojal mot
Gud. Det var därför naturligt att man gjorde vad kyrkans ledare
ville.
Om påven sa att man kunde köpa sig fri från synd genom
avlatshandeln, var de som hade råd inte sena med att göra detta
och därmed göra kyrkan ännu rikare och mäktigare.
Jag har valt att lägga tyngdpunkten på analys av den religiösa
maktrollen inom kristendomen ur ett historiskt perspektiv.
Denna maktroll är i dag inte särskilt framträdande i
den sekulariserade Västvärlden.
Däremot finns det många länder där religionen
fortfarande står i centrum och styr människors sätt att
tänka och handla.
Personligen hoppas jag att även dessa länder så småningom
kommer att bli mer sekulariserade. Det tror jag skulle resultera i en humanare
värld med mindre människoförtryck.
Anledningen till det är att ledare i ett sekulariserat land inte
kan använda sig av en så primitiv metod som att lura i befolkningen
att ledaren är utsedd av Gud och på liknande sätt relatera
till religionen för att inte bli impopulär.
Innehåll
Vem har makten i Sverige idag?
Vill man göra det enkelt för sig är svaret på ovanstående fråga att folket har makten. Folket (alla myndiga) har rösträtt och ger en riksdag förtroende att styra. Högst upp återfinns statsministern och dennes regering, vilka måste ha riksdagens (och därmed folkets) förtroende för att fungera.
Eftersom riksdagen är en folkrepresentation likställer jag
dess makt med folkets för att göra det enkelt. Man bör således
undersöka hur stor del av makten som finns i riksdagen för att
få reda på hur stor makt folket har.
Givetvis är riksdagen Sveriges största maktfaktor. Men det
finns flera andra stora maktfaktorer som inte är framröstade
av folket.
· Media och journalister
· Börsen och valutaspekulanter
· Storföretag
· Tekniker
· Andra länder
Media och journalister eller tredje statsmakten är inte
framröstad av folket men ändå nödvändig. Dess
viktigaste uppgift är att kontrollera hur riksdag och regering lever
upp till det förtroende de fått av folket.
På så sätt kan även media skaffa sig makt. Ju
fler människor som nås desto större makt kan erhållas.
Ett medium som når många kan dra nytta av detta och genom propaganda
få många att ändra åsikt i någon fråga,
vilket i förlängningen kan påverka riksdagens sammansättning.
I detta ligger dock inget odemokratiskt, då alla har rätt
att starta t.ex. en tidning. Problemet är bara att alla inte har ekonomiska
och kunskapsmässiga medel för detta.
Ett problem med tredje statsmakten är att det inte finns någon som kontrollerar dess arbete, mer än andra medier. Ofta skyddar dock journalister varandra som kollegor, vilket kan leda till komplikationer.
Börsen och valutaspekulanter är en annan maktfaktor.
Det är naturligtvis inte bara den svenska börsen som utgör
maktfaktor i Sverige. De denna påverkas av andra större utländska
börser kan även dessa sägas ha stort inflytande i Sverige.
Till skillnad från media har inte börsen några ambitioner
att få folk att tänka eller tycka på ett visst sätt.
Men börsen och aktiemarknaden påverkar ändå alla
människor i allra högsta grad, då vi lever i ett kapitalistiskt
samhälle.
Storföretag, eller snarare dess ledare är ytterligare
en grupp som har enorm makt. Om en VD för ett svenskt storföretag
är missnöjd med något som riksdagen beslutat kan denne
hota med att flytta produktionen utomlands. Om flera svenska storföretag
flyttade utomlands skulle det betyda stora förluster för Sverige.
Med bakgrund av det kan dessa företagsledare utöva stort
inflytande på lagstiftning av skatter och andra frågor som
rör dem.
Tekniker i den yttersta eliten är en grupp som genom sitt
kunnande utgör en relativt stor maktfaktor. De utgör det man
idag lite skämtsamt och felaktigt kallar teknokrati, dvs elittekniker
som kan styra tack vare sitt kunnande. Den ursprungliga formen av teknokrati
finns beskriven i huvuddelen.
De tekniker som har makt är de som kan något som berör
många, samtidigt som det finns begränsat med kunskap bland omgivningen.
Inom Internet har en ny generation tekniker, sk hackers, klivit fram.
De kan ändra i hemliga datasystem och stänga av hela nät
etc.
En annan typ av tekniker med makt är de som är experter inom
ett visst område och därför arbetar som rådgivare
åt myndigheter eller storföretag. Eftersom få av de som
skall ta beslut har möjlighet att vara tillräckligt insatta i
alla frågor får de rådgivande teknikernas utlåtande
ofta ligga till grund för beslut.
Även andra länder har stort inflytande på hur
Sverige styrs.
Om det blir börskrasch och depression i något eller några
länder i Europa skulle det antagligen påverka oss negativt,
medan ett motsatt skeende skulle påverka oss positivt.
Samma sak gäller om det skulle bli krig i något grannland.
Även om vi själva inte skulle bli indragna så skulle vi
påverkas. Vi skulle kanske inte kunna exportera till eller importera
varor från detta land.
Listan kan göras lång med exempel på möjliga
scenarion och dess följder. Men kontentan är att vi inte är
isolerade och därmed måste vara medvetna om att vi påverkas
av hur andra länder agerar.
Sammanfattningsvis kan man säga att folket, genom riksdagen, har
den övergripande makten i Sverige idag. Dock är riksdagen beroende
av bl.a. de fem maktfaktorer som beskrivits ovan. Att dessa faktorer inte
är demokratiskt valda betyder inte på något sätt
att Sverige är odemokratiskt.
Den mediala maktfaktorn beror på tryckfriheten, vilket är
en demokratisk rättighet.
Rätten att spekulera i aktier eller valutor måste vara tillåtet
för kapitalismens överlevnad. Att kapitalismen finns tror jag
är en förutsättning för demokrati.
Företag måste ha rätt att flytta tillverkningen till
andra länder, då detta kan ge större vinst. Man kan inte
begära av företagare att de skall vara lojala mot sitt eget land
om det inte är ekonomiskt lönsamt.
Kunskap inom teknik, och därmed makt åt tekniker, går
inte att förhindra.
Enligt mig måste alltså dessa maktfaktorer få verka
vid sidan av riksdagen för att Sverige skall fortsätta att betraktas
som en demokrati.
Innehåll
Källor
Böcker
Bergström Börje, Löwgren Arne, Almgren Hans: Alla tiders
historia A. Första upplagan.
Gleerups förlag, Malmö. 1996. ISBN 91-40-62048-4.
Bjöl Erling, HjortsÝ Leo: Bonniers världshistoria 5
- Romarriket.
BonnierFakta Bokförlag. 1983. ISBN 91-34-50079-0.
Boberg, Stig: Bonniers världshistoria 12 - Upplysningstiden.
BonnierFakta Bokförlag. 1985. ISBN 91-34-50097-9.
Hawkes Jacquetta: Egyptens faraoner.
Allhems förlag, Malmö. 1967.
Hildingson, Lars: Levande historia version II. Första upplagan.
Natur och kultur, Stockholm. 1989. ISBN 91-27-74963-0.
Hjärpe, Jan: Politisk islam.
Skeab förlag, Stockholm. 1980. ISBN 34-0831-7.
Haeger, Knut: Engelsk krönika.
Almqvist & Wiksell Förlag, Stockholm. 1977. ISBN 91-20-05827-6.
Jensen Tim, Rothstein Mikael, Podemann Sörensen Jörgen: Religionshistoria.
Första upplagan.
Nya Doxa AB, Nora. 1996. ISBN 91-88248-88-7.
Johansson, Alf: Den nazistiska utmaningen. Fjärde upplagan.
Rabén Prisma, Stockholm. 1997. ISBN 91-518-3108-2.
Körner Göran, Lagheim Lars: Världskrigens tid.
Natur och kultur, Stockholm. 1995. ISBN 91-27-75758-7.
Pettersson, Olof: Religionshistoria.
Bokförlaget Signum i Lund AB, Lund. 1983. ISBN 91-85330-58-2.
Nationalencyklopedin artonde bandet
Bra Böcker AB, Höganäs. 1995. ISBN 91-7024-620-3.
CD-ROM
Bonniers multimedialexikon 1996.
Bonniers förlag. 1995. ISBN 91-6320069-4.
Encarta’96 Encyclopedia.
Microsoft Corporation. 1996.
Focus 97 Multimediala uppslagsverk.
Norstedts multimedia, Köpenhamn. 1996. ISBN 91-1-963392-0.
Internet
Riksdagens hemsida
http://www.riksdagen.se/arbetar/demgrund/hist_k.htm
Sverige 1521-1872
http://www.student.gu.se/~niha0004/sverige.html
Krigen
http://www.student.gu.se/~niha0004/krigen.htm
GP Sovjetunionen
http://www.gp.se/baser/bakgrund/sovjet/Sovj.HTM